Mamma berättar:

Ja, det började strax efter ett på morgonen den 15:e juli (40+4), hade väl en eller två oregelbundna värkar och sedan blev de väldigt regelbundna och väldigt täta, vid 03.00 var det ca 3 minuter emellan värkarna. Men trots det så insåg jag nog inte att det kunde gå fort - som förstföderska "ska" det ju ta flera dygn! :) Vid 04.00 väcker jag Thomas som nog inte heller inser allvaret, men jag ville att han skulle ringa till förlossningen eftersom jag hade svårt att prata då... Värkarna kom tätt, men det var svårt att mäta exakt eftersom jag måste blunda och koncentrera mig och även gå runt för att kontrollera värken. Vi åkte iväg vid 05.00, kunde INTE sitta i bilen utan stod på alla fyra/halvhängde över passagerarstolen i baksätet. Det måste sett kul ut när vi tog en snabbis förbi Statoil för att köpa hallonbåtar :)

 

05.20 är vi så på DS (tack för att det fanns plats!) men jag var helt säker på att bli hemskickad igen så när CTG'n kopplades på kunde jag knappt tro att värkarna (fortfarande helt kontrollerbara) varit så effektiva och starka. Inre undersökning gjordes - öppen 5cm!! Det var hemskt att behöva sitta med CTG'n på, ville vara uppe och röra mig, TNS'en och andningen hjälpte mig igenom i alla fall. Dags för BM-byte, nya BM verkar trevlig, jag mår lite illa och känner mig frusen, vill bada. BM tappar upp ett bad, jag spyr (nu känns allt ganska jobbigt). Badet var verkligen UNDERBART! Tyvärr blev det inte långvarigt, efter ca 3 värkar känner jag att jag måste krysta. BM säger att jag måste stiga upp... :( Tillbaka på rummet, en till undersökning. Är nu 08.15 öppen fullt, vattnet har gått i badkaret. Vi fäller upp förlossningsängen så att jag kan stå och hänga över sängänden i knästående ställning. Känner att jag har bra kontroll på värkarna, BM föreslår att jag provar lustgas - klart att jag måste prova. :) Mår illa och blir jätteyr, tappar kollen på värken och BM skruvar ner från 70/30 till 50/50 och nu funkar det bra. 09.05 får jag tillstånd av BM att krysta. Skönt att slippa hålla emot, krystar "oforcerat" enligt journalen. Jag andas i masken och VRÅLAR mig igen krystningarna (hade ont i halsen flera dagar efteråt :). 09.51 föds lilla Filippa med navelsträngen ett varv löst runt halsen. Hon andas och skriker direkt, Apgar 9 efter 1 minut och 10 efter 5 och 10. Hon vägde 3665g och var 50cm lång. Moderkakan kommer efter 30 minuter och då kändes det verkligen att det var över. Jag blödde inte så mycket, en del inre bristningar dock, som efter m y c k e t bedövning syddes med totalt 4 stygn. Det var det värsta under hela förlossningen.

 

Sammanfattningsvis kan jag säga att min förlossning verkligen blev något helt annat än jag föreställt mig - i positiv bemärkelse, främst kunde jag inte föreställa mig att det kunde gå så fort och smärtan var inte alls outhärdlig eller svår att kontrollera. Barnmorskan sa efteråt att hon tyckte att jag jobbat otroligt bra, varit avslappnad, kontrollerad och målmedveten och verkligen vågat lyssna på min kropp så att vi jobbade bra ihop. Hon sa också skulle "ta det med mig" och vara stolt över det. (och gissa om jag är :) Thomas var också ett stort stöd, trots att han själv säger sig mest känt sig ivägen...